Den strukturomvandling som omställningen till ett fossilfritt samhälle innebär kräver en plan. För att omställningen ska fungera krävs politik inom ett mycket brett spektrum. Det handlar bland annat om industripolitik, regionalpolitik, fördelningspolitik och utbildningspolitik. I principiell mening blir alla dessa politikområden en del av klimatpolitiken. En framgångsrik strukturomvandlingspolitik är en förutsättning för att omställningen ska behålla sin demokratiska legitimitet.
Det är i skenet av detta som man bör se den senaste tidens diskussioner om satsningar på Hybrit.
Den 15 november 2022 inkom en ansökan om medel på 4,9 miljarder till Energimyndigheten. Avsändaren var Hybrit Development AB. Hybrit är de statliga bolagen SSAB, LKAB och Vattenfalls joint venture för att göra järn- och stålindustrin fossil- och klimatutsläppsfri. Järnmalmen ska reduceras med vätgas i stället för med kol, och stålet ska tillverkas i ljusbågsugnar. Båda delarna kräver enorma mängder elektricitet.
Hybrits pilotanläggning i Luleå invigdes 2020 av dåvarande statsminister Stefan Löfven. Alla partiledare, och flera världsledare, har besökt anläggningen. När Magdalena Andersson i maj 2022 var på besök i Vita huset fick USA:s president Joe Biden en ljusstake tillverkad av världens första fossilfria stål i present.
Den enorma uppmärksamheten kring Hybrit speglar att Sveriges klimatomställning står och faller med projektet. Ståltillverkning är Sveriges största källa till koldioxidutsläpp. Tillsammans står SSAB och LKAB för drygt elva procent av Sveriges samlade klimatutsläpp, 5,5 miljoner ton per år.
Omställningen av den svenska järn- och stålindustrin är både ett affärsmässigt och politiskt projekt. SSAB och LKAB satsar på att ställa om för att de i framtiden tror sig kunna tjäna pengar på fossilfritt stål. Politiken bistår med miljarder och mobilisering av myndigheter och samhälle eftersom projektet ligger i allmänhetens intresse och i linje med politiska mål.
Under en tid har projektets omfattning och inriktning ifrågasatts. Men inte från politiskt håll utan från delar av näringslivet. Frågor som om tidsplanen är realistisk eller om projektet ens genomförbart har börjat väckas.
Om Hybrits satsning på fossilfri järn- och stålproduktion fullföljs kvalificerar projektet sig som den största investeringen i svensk industrihistoria. Det är också, och framför allt, ett samhällsprojekt av ofantliga proportioner. För att det ska kunna förverkligas krävs en massiv utbyggnad av svensk kraftproduktion och infrastruktur för el. Hybrits framtida elbehov är så stort att det skulle förändra hela Nordens energisystem i grunden.
Det är i skenet av detta som oron från delar av näringslivets skall ses. Frågorna som ställs av projektets kritiker kräver i högsta grad ett poliskt svar. Svenska politiker och beslutsfattare måste kunna presentera trovärdiga svar på var all el ska komma från och hur produktionen ska kunna byggas ut på kort tid i en mycket känslig miljö. Vilka investeringar behöver göras, hur många hundra eller tusen miljarder handlar det om, och vem ska betala vad?
Varken några omfattande statliga utredningar eller sammanhållna planer på vad regering, riksdag, myndigheter och kommuner måste göra för att ro projektet i hamn har presenterats. Det innebär att enskilda beslut har präglat processen i hög grad.
Klimatomställningen måste ske på ett politiskt, ekonomiskt och socialt acceptabelt sätt. Det är en nödvändighet för att de beslutade reglerna och målen ska kunna upprätthålla sin politiska legitimitet. Onekligen har flera regeringar ett ansvar över var projekten befinner sig idag. Kanske har regeringar med olika färger också ett ansvar för att inte ha förankrat projekten i tillräcklig utsträckning hos skattebetalarna?